Jon väntar på dagens havsöringssugna fiske entusiaster.Det vill säga att han väntar på oss. Han är inte helt ensam när vi kommer fram, för som jag skrev i går så har vi bestämt med ett filmteam att vi ska filma fiske på vårat sätt.
Så när vi kommer fram till viken där vi ska ägna oss åt årets premiärfiske efter den åtrådda Havsöringen, så är teamet redan på plats med kameror och mikrofoner i högsta hugg. Vi ska filma intro scenen med en gång så det är inget att vänta på. In i bilen igen, kör tillbaka med kamera i bilen och en som väntar när vi parkerar, gör si, gör så gör om...Titta inte in i kameran, gör om...Det är märkligt vad en kamera påverkar en människa när man blir filmad. Man blir tyst och försiktig med vad man ska säga för att det ska låta vettigt, men det vill jag lova att tänka och tala samtidigt är inget att skoja om. Vadå simultankapacitet???;) Det fanns ju även andra människor runt omkring som säkert undrade vad vi sysslade med, både fiskare och folk som bara var ute i det fina vädret.Vi träffade en äkta fiskegentleman som visade upp sin nyrensade silvertacka.Vi kom i samspråk som fiskare har tendens att göra när man delar ett intresse som vi gör, det lustiga var att INGEN reagerade på att det stod ett film-crew på fyra man med kameror och mikrofonbom över huvudet på den här trevlige herren. Mannen sa inte heller ett ljud om detta men fortsatte att prata om sitt fiske som inget hade hänt.Han hade 210 fiskedagar förra året, (pensionär) Proffsigt! Jag glömde tacka, Tack,tack.
Vi fiskade också.
Här sitter grabbarna som var med, en paus mellan fiskepassen. martin fick ett dunderhugg strax innan vi tog den här bilden men han var inte alls med på mothugget -Sånt är surt-Fiskandet blev lite kantigt och hoppigt med kameror runt oss och paus för lite föda på treditionsenligt vis.
Vi grillade ett stort lass med tjocka grillkorvar som smakade finemang när man är hungrig.Jag tacklade om. Laddade ett spinnspö med intermediate dobb 30gram 3 meter fluocarbontafs en Pattegris storlek #6 längst ut och en "räk-märla" som upphängare en halv meter ovanför som jag band in med en kirurgknut.
Anledningen att jag tog spinnspöt var för att det hade börjat blåsa ganska duktigt så här mitt på dagen. Jag missade precis som Martin en fisk, jag stod och halvsov när det plötsligt smäller på en "grönländare som jag får fighta fram till mina fötter där den bestämmer sig för att kliva av. Det gjorde inte så mycket eftersom jag såg att den inte höll måttet, men det värmer mysigt i själen när man står där i vattnet. Martin får också på en igen som han får lov att trötta ut en aning innan den får återgå till friheten. Tony och Jon blev utan fiskkontakt, vi åker hem utan fisk.Massor av frisk luft och en jäkla kul dag med filmkameror runt huvudena. Avslutningen på dagen är helt fantastiskt fin.
Ett stort tack till er grabbar som skötte filmandet.Joakim, Gustav, Christopher och Eddie ni gjorde denna fiskeupplevelse till nåt ovanligt och speciellt. Vi vet att vi ses igen..
Fortsättning följer......
Ha dé.
Inlägg
Trevlig text, blir alltid imponerad av inlandsfiskare som giter åka så långt för fiske. Har varit likadan men nu anpassat mig genom att ha två minuters promenad till strand, sju minuter till övriga sträckor. Låter väl fint, men det är faktiskt lätt bli både stressad och mätt att ha det så lätt.
SvaraRaderaHej.
SvaraRaderaJag stressar nog hellre som du och har det lätt, än jagar som en tok för att komma iväg några gånger på våren när det "kanske" är rätt omständigheter. "Bomturer" svider mer då tror jag. Jag har ju det i ryggen att jag flyttat från västkusten till inlandet. Jag bodde tio minuter från kusten. Då såg man inte det fina i att bo så nära som man ser det nu. Numera blir det ju mer som välorganiserade utflykter. Märkligt vad fiske kan locka mycket:)